självkänsla
Min son älskar sitt långa hår som är blont mjukt lockigt och busigt,när han vaknar ser det ut som en enda tovboll i nacken.Han älskar också sina smutsiga warp skor. Vi brukar bli osams om hans val av kläder,hur han sköter sitt hår. Ibland försöker jag hjälpa honom med håret:Jag blåser det kammar o h försöker få till en "frisyr".Han blir jättefin,men vad händer! Han går till spegeln kommenterar att han ser ut som en tönt..och så rufsar han till håret så ditt blir som små öronpuffar,blänger på mej och fortsätter med sitt. Suck stön varför gör han inte som jag säger ...En morgon blev vi osams om hans skor,jag hade köpt nya men trots att han var med och prova så fick så klämmer dom pust stön.Jag skriker åt honom-du ser för jävlig ut,vi blir väldigt osams.När vi skiljs vid vägkorset rinner mina tårar. Jag är ledsen för att jag skriker och kommenterar hans utseende. Hela förmiddagen på jobbet har jag ångest,jag vill igentligen ringa till skolan och säga förlåt,men jag har kvar spärren att inte göra det. Typ: Hej är Trollet där jag vill be om ursäkt för att jag var så dum-han har säkert gått vidare i sina tankar.Barn har ju oftast kvar förmågan att leva i nuet..När vi sedan träffas säger jag förlåt-jag ska aldrig mer bråka om skor...
Jag har lovat mej själv att inte bråka om hans utseende,för trots allt så är det han som känner sig snygg tuff i sina solkiga skor och sitt toviga hår.Han tycker skorna är sköna. Vad har man för rätt att slå ner på någon annans utseende.Bara för att jag inte står ut att se det för att jag tycker det är fult. Har man rätt att säga så till varandra bara för att man tycker att relationen är given, Jag är mamma du är barn..I en öppen fråga tycker jag inte det,men det blir skillnad bara för att man har en känsla till varandra. Självklart kan man försöka lösa sina hår och klädproblem på ett annat bättre sätt. Det är ju mej det handlar om att jag inte vill att andra ska kommentera hur han ser ut,att allt ska vara rätt. Men ärligt talat med handen på hjärtat huvudsaken är att Trollet mår bra!
Det finns en anledning till att jag hållt kontakt med din son även de stunder vi inte haft det själva, du och jag.
Han ÄR en mycket klok, tänkande och framförallt kännande liten "tarm".....Kärlek!
Precis som sin mamma;))
Kärlek
ja vad ska det bli av honom!"ler"
Du får mig jämt att skratta;))..hur jävla dåligt jag än mår;))
Ett skratt förlänger livet,så nu lever du ett tag till!!
